rallymusen

Tja tja bloggen!

Idag är det måndag. Och i min värld betyder måndag operationsdags. Det var dags för Marcelo att hamna under kniven. Köttbulan som han odlat fram på ryggen skulle nu bli ett minne blott. Operationen, som finns i en förkortad version här nedanför, tog cirka 5 ½ timma, och ansågs av läkaren vara ett mycket komplicerat ingrepp. Marcelo förstår nu varför han hans vikt på senare tid ökat och legat på stabeeila 88 kg. Detta eftersom köttbulan var ansvarig för cirka fyra av dessa.

Fram med popcorn-påsen och kryp upp i soffan. Här kommer höjdpunkterna från ingreppet...







Och så här blev det slutgiltiga resultatet. Stygn till vänster, fyra kilo utskuren köttbula till höger:



Avslutningsvis så kan berättas att Marcelo fem minuter efter operationen, gick till gymmet och pumpade hårt. Så hårt att stygnen troligtvis gick upp och förstörde hela rasket. Men men, det tar vi en annan gång...


/murten

För att .......



Därför ....

I den spännande "jag-vägrar-att-tömma-soppåsen-och-istället-stapla-skräp-till-en-skyskrapa"-tävlingen, där den person med starkast ovilja att traska ner till miljöförrådet i källaren har en stor fördel, gick idag Marcelo vinnande ur den första bataljen. Marcelo flydde fältet till Västerås, varpå en nyvaken Murt skulle slänga en utgående Creme Fraiche i soporna. Där möttes jag av ett meterhögt precisionsbygge signerat Marcelo. Dessutom med meddelandet; "HAHAHA FETT ÄGD!" placerat som kronan på verket.




Nu ska jag tröstsupa upp en låda "tre apor"-vin som någon har glömt här på Fredsgatan.

/murten

Hej, det är ju inte så ofta jag skriver här nuförtiden. Det är svårt för mig att hitta den där rätta inspirationen när man sitter här i Stockholm utan sina kära bloggvänner och kollegor. När man dessutom läser deras strålande inlägg så är det inte för inte man känner ett visst minervärdighetskomplex.

Hursomhelst så har jag via mina källor fått reda på att mina gamla roomies på fredsgatan har fått en ny minderårig roomie. Jag vet också att många av våra tusentals läsare inte ännu har fyllt 18. Därför tänkte jag passa på att varna er alla för alkoholens skadliga effekter genom att visa upp de här två bilderna av mig. Den första bilden togs på kvällen när jag är glad full och på väg ut, till dagens ära tillochmed iklädd kavaj. Den andra bilden visar hur jag såg ut kl 09.30 dagen efter. Så kids ta den här varningen på allvar.


Notera de svullna röda ögonen, den ledsna minen och håret som står åt alla håll. Självklart tycker jag inte att det är kul att visa upp den här sidan av mig själv. Men vad gör man inte för kidsen.

Just det. Andra saker jag vill varna för är också hårdrock, tv-spel, Internet, kolla för mycket på tv, det finns så mycket mer. Men det är ett annat inlägg. En annan dag.

Jens

för att få unika besökare på sina bloggar. Nedan följer ett foto ur äcklet Calle Schulmans blogg ...



Framröstat av Sverige till "Årets bästa manliga blogg", jotack !
foto Courtesy av Schulmania.blogspot.com

I följande klipp:

Krillebooi 278 061 visningar på YouTube

+

Millton           Rallymusens egna lilla booi





/murten

Efter mitt första Köttbula-inlägg http://rallymusen.blogg.se/2009/september/kottbulan.html så fick jag rådet av Milltons syster att kolla upp denna utväxt.

Ett av de coolaste banden någonsin, med en av de fetaste låtarna någonsin ...

Foki - Vinnaren av årets blogg ...



Murten - Rallymusens egna stjärna ...



Likheten är slående ... /Millton ...

Idag tog jag emot ett mail från en utav mina kärra brottarkollegor Jonas Westling, som för övrigt är en utav skribenterna för www.brottarbloggen.bloggspace.se. Han hade med mycket kärlek klippt ihop en film som jag bara är tvungen att dela med mig utav.

Marcelo har skaffat en Iphone. Marcelo leker väldigt mycket och respektlöst med sin Iphone framför mina ögon. Det blöder i mina ögon när jag tvingas se honom sitta där i soffan och fnittra till över en ny fräck 14 kronors-application som landat i hans lekdon. Jag själv har ett privatkonto-saldo som inte riktigt stämmer överens med prislappen på en Iphone. Därför funderar jag på att i ren protest använda börja använda min allra första införskaffade mobiltelefon; en Siemens S3. Visserligen var det inte jag som köpte den, utan jag ärvde den från min kära mor som i sin tur köpte den någon gång på 1800-talet.

Här nedan följer lite information om telefonen och en bild, dock i förminskad skala. Det finns en del ursmarta, finurliga finesser i telefonen, som inte står med i specifikationen. När man tecknar ett nytt abonnemang hos en tele-operatör får man ju ett litet SIM-kort, som man får "ploppa" ut ur ett större kort. Finessen med Siemens S3 är att man sätter i hela det stora kortet i telefonen, så man slipper det tidskrävande ploppningsförfarandet. En annan skön finess är att det inte är möjligt att skicka ångestladdade SMS på fyllan. Faktum är att man faktiskt inte kan skicka SMS överhuvudtaget. Däremot kan man ta emot. Mycket käckt!



För att verkligen nå ut med min protest mot Marcelos materialistiska agerande, tänker jag dessutom köpa en fräck bältesväska till telefonen, så att den blir en del av min outfit. Då slipper man leta i fickan efter telefonen. Faktum är att det är väldigt svårt att krångla fram Siemens S3 ur fickan när/om man väl fått ner den. Jag kan verkligen rekommendera denna telefon. Snygg, prisvärd och hållbar. Och dessutom ligger den bra i händerna!

/murten

Den kvinnliga kroppen är ett under...
Jag menar hur hårt vi killar än försöker så ser vi ut som klumpar, hårda eller mjuka, muskler eller fett. Men klumpar oavsett. Men ni tjejer, oavsett massan muskler eller mängden fett så är ni och förblir ni fantastiska. Det är också därför det rådande skönhetsidealet ständigt förundrar människor som mig och förnedrar allt vad sunt förnuft står för. Sen när blev det sexigt att svälta sig själv? Sen när blev synen av en kvinnas bröstben och revben attraktivt att skåda?

Anledningen till varför jag skriver det här är för att jag var i gymmet förra veckan och sprang på löpbandet, och in kommer en tjej som börjar springa på bandet framför mig. Jag skojar inte när jag säger att hon måste ha vägt under 40 kg. Det var så pass illa att jag kunde se hennes höftben rotera under det tighta spandexmaterialet. Hon var säkert 170 cm lång vilket inte gjorde saken bättre. Jag tänkte inte mer på det utan gick ner till viktdelen av gymmet och fortsatte mitt pass. Ungefär 90 minuter senare gick jag upp till motionsavdelningen för att hämta min väska och vem ser jag inte på löpbandet om inte samma tjej joggandes i samma tempo som jag hade lämnat henne.

På vilket sätt angår det dig hur folk ser ut? Tänker ni säkert, och ni har rätt, det angår mig inte alls, men någonstans kunde jag faktiskt inte låta bli att tänka att något har slagit slint för den här stackars tjejen. Missförstå mig inte, hon var ingen maratonlöpare som förberedde sig inför ett lopp, det såg hon alldeles för smal ut för att vara. Hon såg inte heller ut att vara en friidrottare som laddade upp inför ett möte med andra likasinnade atleter. Hon såg bara ut att vara ytterligare en vilsen själ som sprang på löpbandet, ett löpband som både bokstavligt och bildigt talat inte ledde någonstans....

Vad hennes historia är kommer jag aldrig att få veta, men med det ovanämnda i åtanke så tänker vi på Rallymusen införa ett nytt stående veckoinslag som kommer att heta "Veckans tös", där vi hyllar kvinnokroppen en kvinna i taget, och där vi lovar att skinnybitches undanbedes. Detta segment får ni inte se som någon form av manschauvanistiskt nedvärderande beetende gentemot kvinnor från vår sida, utan ni får ta det för vad det är, en hyllnig till det fantastiska under som är kvinnokroppen.
Veckans tös av förklarliga skäl denna debuterande vecka är ingen mindre än den vackra, bedårande och otroligt sexiga Leila Lindholm. Fast ni kanske känner henne bättre som Mat-Leila.... Enjoy/ Millton ....

Idag tog fröken B med sig en utav hennes omtalade spikmattor till skolan. Denna "spikmatta" ska tydligen frigöra nyttig energi och även hjälpa mot värk och stela muskler.

Hej idag var jag hos frisören. Min nya frisyr blev mycket snygg. Lite flashbacks till 2002-2003 års mode. Eller kanske innan det till och med. Hur som helst känner jag mig numera väldigt fräsig och hipp.



Mycket fin bild på en mycket fin frisyr.

/murten

Hela magen pirrar, nu sticker jag iväg och tar det där stora klivet in i vuxenvärlden. Jag är lite rädd egentligen men det ska gå bra det här.





Har på mig min herrskjorta från Lee idag! Slänger här in "dagens outift". Puss!


---------->>>      http://kenzas.se/2009/october/pirrrrrrr.html <<<------------

/Marcelo

Det är faktiskt konstigt hur man utvecklats under åren, och vilka faktorer det är som slipar en som den kalksten man är och vilken väg man väljer att ta för att utvecklas till den personen som man vill bli. Jag ska försöka inte göra denna bekännelse flummig och vag utan vara konkret genom att säga att fram till 18 års ålder så var jag en riktig skithög som nästan alltid gjorde sig hörd eller sedd på andras bekostnad. Jag kände helt enkelt ett behov att försöka hävda mig själv genom att trycka ner andra. Listan och anledningar till varför jag var sån kan göras lång men jag tror att det det i grund och botten handlade om en brist på tro till mig själv. Jag var kaxig och vass på utsidan men än mer rädd och vilsen på insidan, vilket jag nu i efterhand kan tycka var riktigt udda då jag kommer från ett otroligt kärleksfullt och vårdande hem. Men så var fallet iaf.

När jag fyllde 18 så skedde det en serie med traumatiska upplevelser som kom att avspegla min framtida utveckling, detaljerna från vilka är alldeles för stora och utelämnande för att ta upp här, men vi kan säga att jag kom till underfund med att stilen som jag hade kört under flera år varken fick mig eller folk i min närhet att må värst vidare bra. Denna insikt ledde också till att försöka göra bot i den mån som jag kunde gentemot de individer som jag fortfarande hade kontakt med och som jag hade förnärmat, och på den vägen är det. Jag är än idag jävligt ledsen över vissa val som jag har gjort, och jag lovade mig själv att istället för att vara en börda för de personer som jag känner kärlek gentemot vara någon som de kan känna sig trygg hos och kanske till och med känna tillit till.

Jag har bett om ursäkt till flertalet individer under åren för mitt uppförande och de flesta har tagit det bra (en och annan örfil har det blivit), folk som jag har trampat på tårna eller inte visat tillräckligt med respekt för och så vidare, men det var under dagens föreläsning om mobbning som jag kom på en viss person som jag inte riktigt hunnit kring till att adressera och det är en kille som gick i min klass under högstadiet, en jävligt schysst och snäll kille som var lite annorlunda och som bjöd på sig själv och som helt grundlöst blev systematiskt mobbad av mig och andra under flera år. Och även om denna ursäkt aldrig kommer fram till personen ifråga eller om han aldrig väljer att godta den så vill jag ända ha detta sagt. Så jag skriver det här och nu med förhoppningen att jag en dag springer in i honom och berättar för honom vilken otrolig skithög/idiot jag var under de åren då jag var som mest rädd och vilsen inombords. Vem vet det kanske är too little too late men förhoppningsvis så är det inte det.

Så ......
Förlåt Per, för alla gånger jag var en skithög och för alla gånger jag fick dig att känna dig som en skithög. Men både du och jag vet att det var jag som var den största skithögen av de alla. Förlåt mig Per...

/Millton ....

Igår åkte Murten tåg. Från Göteborg till Karlstad. Murten tyckte inte det var värt att betala 40 spänn för att säkra en sittplats på tåget, varpå Murten fick svettas ihop med de andra snåljåparna i obokad vagn nummer 13. Med tanke på att det var måndag kväll var tåget orimligt överfullt. Tidsoptimist Murten klev på tåget ungefär två minuter innan det skulle lämna stationen, vilket resulterade i att Murten fick en av tågets sämre platser. Eftersom fönsterplatserna redan var oerhört upptagna, fick Murten alltså nöja sig med en ytterplats som dessutom var med ryggen mot destinationen. Mitt emot sig hade Murten en kille i ungefär samma ålder som Murten själv, som dessutom snabbt skärmade av de andra i svettvagn 13 genom att titta på film i sin Macbook. Han var mycket välklädd och skulle lätt kunna klassas som ett så kallat modelejon. Då den oförsvarbart stora massan människor tydligen fick för sig att andas slut på den gemensamma luften på tåget redan innan Trollhättan, var hettan i vagn 13 outhärdlig. Murten var tvungen att klä av sig sin stickade tröja och fullfölja resan endast iklädd linne. Den bistra, värmländska vargavintern hade gjort Murten snuvig och lätt kittlig i näsan och hostattackerna var konsekvent återkommande under hela resan. Strax efter att tåget passerat Öxnered, kittlade det till lite extra i Murtens snok, och han kände att nysningen var nära. Murtens första tanke var att dämpa nysningen i ärmen, men då hans linne inte var ett linne med tillhörande ärmar, undvek han att nysa i armen eftersom det vid en nysning direkt på huden skulle riskera att "skvätta" äckligt nys på medmänniskor i tåget. Då tiden för ett fullt rationellt beslut inte var tillräcklig, och den mycket dåliga sittplatsen var väldigt centralt belägen, föll valet på en diskret nysning mellan Murtens egna fötter. Murten böjde sig ner för att avlossa den mycket kraftfulla nysningen och siktade alltså på golvet under hans eget säte. Efter att nysningsprocessen var färdig slog det honom att hans mun på något sätt måste varit felriktad, eftersom han såg hur en grön-gul, kompakt missil vobblade genom luften och lustigt nog landade på den stiligt klädda mannens vita krokodilskinns-skor. Mannen märkte inget. Murten sa heller inget. Ingen i vagn 13 sa något. Murten är fortfarande osäker på om någon i vagnen såg den. Hur som helst så satt den där på dojan resten av resan. Murten tyckte dessutom, då han sneglade till på den vid Kil, att den hade förlorat sin glans och liksom stelnat till och gjort sig stationär på skon. Den får han nog försöka skrapa bort, tänkte Murten.

/murten

Igår var jag ute o festa det till det i en utav Norrköpings många uteställen (Otten). När jag var på toppen av min fylla så bumpade jag in i Norrköpings egna stolthet Thomas 22år.

Inte bara kan han slap the bass som ingen annan, utan han gör det med stil dessutom. NJUT ...

Hej nu var det dags för mig att blogga igen. Det har varit ganska hektiskt och stressigt i mitt liv de senaste dagarna och dessutom har jag känt mig mentalt nedbruten efter viktminskningstävlingen, där jag som bekant förlorade på målsnöret. Förlusten var obeskrivligt tung och jag funderade ett tag på om jag skulle lägga tangenterna på hyllan och låta de andra tre sköta bloggandet. Men då den välkända fyradagars-stubben började kännas på mitt vaxade ben, såg jag återigen ljuset i tunneln, varpå jag åter ansluter mig till rallymusen.

Jag vill passa på att flagga för ett nytt tv-program som precis haft premiär. "Dagens man" heter det och jag såg det igår på Tv4+. Man skulle kunna jämföra det med Bonde söker fru, fast med den väsentliga skillnaden att Dagens man känns mer genuint och med mer värme. Programmet går ut på att en panel bestående av 20 galet vettiga singeltjejer ska bedöma en kille (dagens man) inför publik och en charmigt skrikande programledare. Varje singeltjej har en tänd lampa framför sig och kan när som helst släcka sin lampa för att bekräfta sitt ointresse gentemot killen. Man får under programmets gång lära känna killen mer och mer, som exempelvis att han gillar att laga mat, och att han samlar på solglasögon. När det bara återstår några få tända lampor, får killen slutligen välja vilket flickebarn han vill gå på dejt med.

Ett mycket bra program. Man kände sig varm i hela kroppen när man såg deltagarnas gnistrande blickar mötas, och vilket genialt sätt av Tv4+ att svetsa samman två individer genom att utnyttja den fiffiga lamp-switch-principen. Man kände verkligen genom det halvtimmeslånga programmets gång hur känslorna bubblade under flickornas och mannens välsminkade ansikten.

Det kallar jag kärlek!

/murten

Kan inte sova så jag tänkte ta mig tiden att blogga  lite..

Såg trailern till Zombieland häromdan, den är nr 1 på biotoppen just nu i staterna och den verkar galet skön. Iofs så verkar allting med Woody Harrelson i huvudrollen jävligt skön. Så ta en titt på trailern och säg vad ni tycker. vågar man tro att den kommer att toppa Shaun Of The Dead som den bästa ZombieComedy filmen någonsin? Time will tell...

Tog farväl av grabbarna igår. Både Murten och Marcelo skulle åka till göteborg för en vilohelg då det blivit lite väl mycket festande den sista tiden. Jag tog också farväl med vetskapen att jag själv skulle sitta på tåget dagen efter till staden som jag växte upp i, där mina föräldrar fortfarande bor och där vintern är kall och karg men människors glädje och entusiasm allt värmande. När man tar sig från Karlstad till Östersund med tåg, så åker man först till huvudstaden där ett byte sker och det slutgiltiga tåget tar en till Östersund. Det var längesen jag hade sett fram emot att åka tåg lika mycket som inför denna lilla resa, jag har alltid sett tåget som något som är rogivande, det finns inte så många olika variablar att tänka på när man åker tåg förutom att man antingen kommer fram i tid eller så blir man sen, och med SJ finns det iofs alltid en chans att bli väldigt sen. Men somsagt på kvällen fanns det ingen gräns för den entusiasm som jag kände inför resan till staden som uppfostrade mig, där pappsen och mammsen väntade med kramar och en nyfikenhet som endast iranska föräldrar kan ha. Jag hade packat på kvällen och hade ämnat att försöka sova tidigt, men hur hårt jag än försökte så vägrade själen finna ro, varför, kan jag bara spekulera i, jag kanske var lite för trött, lite för vilsen, lite för upprymd. Men sömnen den var för obefintlig. Runt 05:00 sa kroppen ifrån och stängde av. Jag fick i mig några timmar värt av sömn medans jag vaknade 10:15. Med en känsla av att jag befinner mig i ett vakuum. Har ni någonsin vaknat upp i ett vakuum? Ni vet den där känslan att någon har tömt rummet på luft? Man känner sig som en klen och trubbig fisk i ett akvarium där människor utanför knackar på glaset bara för att få en reaktion.... Reaktionen kom som ett pistolskott när jag ungeför 10:16 förstod varför jag hade blivit fullkomligt sönderstenad av denna nyfunna ångest, en ångest som inte lät vänta på sig. Jag kastade mig över soffbordet där min tågbiljett såg ensam och vit ut i ett hav av betsad svart valnöt. TÅGET GÅR 10:25, ! Tåget går, 10:25 ! Motherfucking piece of shit, gaping asshole tåget går om 9 minuter och jag sitter fan och vadar i Dawsons asshole utan varken kanot eller paddel... " I Don´t wanna wait for our lives to be over" osv ja ni förstår ... Det första som jag tänker är, fuck it, FÖRSÖK ! Går det inte så går det inte, men du måste försöka, jag ryckte ner en gråkofta från galgen så hårt att galgen river upp den vid den högra armhålan, nu kan jag lova er mina damer och herrar att tårarna är nära. Jag hittar en annan tröja som inte är nerpackad, kastar på mig den, sliter på mig jeansen, drar på mig axelväskan och weekendbagen och springer ner till min cykel (stulna) där jag praktiskt taget sliter upp låset och med cirka 5 minuter kvar till avgång så lämnar jag min lilla etta i Haga och trampar för allt vad glutan håller till tågstationen i Downtown K-Town, och precis när konduktörn ska blåsa i visselpippan (har de börjat med det igen? Really? sjukt retro) och dra iväg så hoppar jag på tåget som om det vore en scen taget ur MacGyvers vinjett. Jag Hann ! Del 2 av min 12 delade episka och spektakulära resa till min hemstad kommer imorgon, Odysseus bedrifer och historier framstår som barnsliga och fjantiga jämfört med mina. Stay tuned om ni vill läsa om svek, mord, svartsjuka, sexuella eskapader i små toaletter, klaustrofobi, rädslan för trånga utrymmen samt cellskräck, och hur dessa tre sistnämnda saker som förmodligen är samma sak kan påverka en rent prestationsmässigt. Förlåt Jenny !

Då var det klart!..

Vinnaren och förloraren kommer avslöjas tillsammans med straffet så snart som möjligt..

Hej...



I den en smula barnsliga, men dock prestigefyllda tävlingen "vem kan gå ner mest i vikt på 24 timmar", har min taktik börjat, så att säga, "ge frukt". Jag och min vän; Pursennid EX-LAX 12mg, kör stenhårt på att gå ner så mycket som möjligt genom minsta möjliga ansträngning. En lätt överdosering igår kväll vid halv elva-tiden gjorde det mesta oroligt. Min vän Laxen väckte mig första gången vid fyra-tiden för att sen återkomma med två timmars mellanrum fram till nu. Annars är allt lugnt och går enligt planen hos team Murten.

Ha en fin dag......

/murten

Eftersom Mattias favorit Rampage Jackson tidigare i veckan proklamerat att han ska hänga upp handskarna så tänkte jag bara lite snabbt passa på att dela med mig av följande glädjande besked.

http://nyheter24.se/sport/kampsport/347039-dmx-gar-in-i-buren