rallymusen

Det är faktiskt konstigt hur man utvecklats under åren, och vilka faktorer det är som slipar en som den kalksten man är och vilken väg man väljer att ta för att utvecklas till den personen som man vill bli. Jag ska försöka inte göra denna bekännelse flummig och vag utan vara konkret genom att säga att fram till 18 års ålder så var jag en riktig skithög som nästan alltid gjorde sig hörd eller sedd på andras bekostnad. Jag kände helt enkelt ett behov att försöka hävda mig själv genom att trycka ner andra. Listan och anledningar till varför jag var sån kan göras lång men jag tror att det det i grund och botten handlade om en brist på tro till mig själv. Jag var kaxig och vass på utsidan men än mer rädd och vilsen på insidan, vilket jag nu i efterhand kan tycka var riktigt udda då jag kommer från ett otroligt kärleksfullt och vårdande hem. Men så var fallet iaf.

När jag fyllde 18 så skedde det en serie med traumatiska upplevelser som kom att avspegla min framtida utveckling, detaljerna från vilka är alldeles för stora och utelämnande för att ta upp här, men vi kan säga att jag kom till underfund med att stilen som jag hade kört under flera år varken fick mig eller folk i min närhet att må värst vidare bra. Denna insikt ledde också till att försöka göra bot i den mån som jag kunde gentemot de individer som jag fortfarande hade kontakt med och som jag hade förnärmat, och på den vägen är det. Jag är än idag jävligt ledsen över vissa val som jag har gjort, och jag lovade mig själv att istället för att vara en börda för de personer som jag känner kärlek gentemot vara någon som de kan känna sig trygg hos och kanske till och med känna tillit till.

Jag har bett om ursäkt till flertalet individer under åren för mitt uppförande och de flesta har tagit det bra (en och annan örfil har det blivit), folk som jag har trampat på tårna eller inte visat tillräckligt med respekt för och så vidare, men det var under dagens föreläsning om mobbning som jag kom på en viss person som jag inte riktigt hunnit kring till att adressera och det är en kille som gick i min klass under högstadiet, en jävligt schysst och snäll kille som var lite annorlunda och som bjöd på sig själv och som helt grundlöst blev systematiskt mobbad av mig och andra under flera år. Och även om denna ursäkt aldrig kommer fram till personen ifråga eller om han aldrig väljer att godta den så vill jag ända ha detta sagt. Så jag skriver det här och nu med förhoppningen att jag en dag springer in i honom och berättar för honom vilken otrolig skithög/idiot jag var under de åren då jag var som mest rädd och vilsen inombords. Vem vet det kanske är too little too late men förhoppningsvis så är det inte det.

Så ......
Förlåt Per, för alla gånger jag var en skithög och för alla gånger jag fick dig att känna dig som en skithög. Men både du och jag vet att det var jag som var den största skithögen av de alla. Förlåt mig Per...

/Millton ....