rallymusen

Tog farväl av grabbarna igår. Både Murten och Marcelo skulle åka till göteborg för en vilohelg då det blivit lite väl mycket festande den sista tiden. Jag tog också farväl med vetskapen att jag själv skulle sitta på tåget dagen efter till staden som jag växte upp i, där mina föräldrar fortfarande bor och där vintern är kall och karg men människors glädje och entusiasm allt värmande. När man tar sig från Karlstad till Östersund med tåg, så åker man först till huvudstaden där ett byte sker och det slutgiltiga tåget tar en till Östersund. Det var längesen jag hade sett fram emot att åka tåg lika mycket som inför denna lilla resa, jag har alltid sett tåget som något som är rogivande, det finns inte så många olika variablar att tänka på när man åker tåg förutom att man antingen kommer fram i tid eller så blir man sen, och med SJ finns det iofs alltid en chans att bli väldigt sen. Men somsagt på kvällen fanns det ingen gräns för den entusiasm som jag kände inför resan till staden som uppfostrade mig, där pappsen och mammsen väntade med kramar och en nyfikenhet som endast iranska föräldrar kan ha. Jag hade packat på kvällen och hade ämnat att försöka sova tidigt, men hur hårt jag än försökte så vägrade själen finna ro, varför, kan jag bara spekulera i, jag kanske var lite för trött, lite för vilsen, lite för upprymd. Men sömnen den var för obefintlig. Runt 05:00 sa kroppen ifrån och stängde av. Jag fick i mig några timmar värt av sömn medans jag vaknade 10:15. Med en känsla av att jag befinner mig i ett vakuum. Har ni någonsin vaknat upp i ett vakuum? Ni vet den där känslan att någon har tömt rummet på luft? Man känner sig som en klen och trubbig fisk i ett akvarium där människor utanför knackar på glaset bara för att få en reaktion.... Reaktionen kom som ett pistolskott när jag ungeför 10:16 förstod varför jag hade blivit fullkomligt sönderstenad av denna nyfunna ångest, en ångest som inte lät vänta på sig. Jag kastade mig över soffbordet där min tågbiljett såg ensam och vit ut i ett hav av betsad svart valnöt. TÅGET GÅR 10:25, ! Tåget går, 10:25 ! Motherfucking piece of shit, gaping asshole tåget går om 9 minuter och jag sitter fan och vadar i Dawsons asshole utan varken kanot eller paddel... " I Don´t wanna wait for our lives to be over" osv ja ni förstår ... Det första som jag tänker är, fuck it, FÖRSÖK ! Går det inte så går det inte, men du måste försöka, jag ryckte ner en gråkofta från galgen så hårt att galgen river upp den vid den högra armhålan, nu kan jag lova er mina damer och herrar att tårarna är nära. Jag hittar en annan tröja som inte är nerpackad, kastar på mig den, sliter på mig jeansen, drar på mig axelväskan och weekendbagen och springer ner till min cykel (stulna) där jag praktiskt taget sliter upp låset och med cirka 5 minuter kvar till avgång så lämnar jag min lilla etta i Haga och trampar för allt vad glutan håller till tågstationen i Downtown K-Town, och precis när konduktörn ska blåsa i visselpippan (har de börjat med det igen? Really? sjukt retro) och dra iväg så hoppar jag på tåget som om det vore en scen taget ur MacGyvers vinjett. Jag Hann ! Del 2 av min 12 delade episka och spektakulära resa till min hemstad kommer imorgon, Odysseus bedrifer och historier framstår som barnsliga och fjantiga jämfört med mina. Stay tuned om ni vill läsa om svek, mord, svartsjuka, sexuella eskapader i små toaletter, klaustrofobi, rädslan för trånga utrymmen samt cellskräck, och hur dessa tre sistnämnda saker som förmodligen är samma sak kan påverka en rent prestationsmässigt. Förlåt Jenny !