En på miljonen
Fy fan. Här ligger man så gött och ska kolla lite tv, men självklart är det något som ska sätta käppar i hjulet. I detta fall är det en gatlykta utanför mitt fönster som är käppen.
Allt började med att jag låg rätt skönt i sängen. Inte perfekt, men ändå helt okej. Jag vred och vände, fram och tillbaka ett tag, i hopp om att få känslan av att ligga sådär en-på-miljonen-skönt i sängen som man kan göra ibland. Strax innan klockan 19 lyckades jag med knivskarp precision placera hela kroppen i en ställning som kändes behaglig för varenda liten tentakel i min så ofta ryggradslösa kropp. Det var så skönt. Jag fick nu inte röra mig, eftersom minsta lilla rörelse riskerade att förstöra mitt livs ögonblick.
Men självklart skulle man inte få vara nöjd så länge. Trots att mina persienner var neddragna och vinklade så att inga intryck från Fredsgatan skulle riskera att sippra igenom, tvingades min millimeterprecision-placerade kropp tillslut konstatera att det i persiennen finns små hål, där små snören är tvinnade igenom. I ett av dessa mikroskopiska hål lyckas en gatlykta på gatan utanför ligga i perfekt vinkel för att lysa mig rakt i mitt högra öga. Ett tag övervägde jag att blunda bort denna insikt, men eftersom jag en halvtimma tidigare vaknat upp från min middagslur, var jag inte det minsta trött rent sömnmässigt.
Att samtidigt som man lyckas hamna i ett en-på-miljonen-skönt läge i sängen, lyckas få ett störande gatlyktsljus in genom ett mikroskopisk hål i persiennen rätt in i den bakre ögonkammaren, måste betraktas som en fullkomlig absurditet.
/murten
Allt började med att jag låg rätt skönt i sängen. Inte perfekt, men ändå helt okej. Jag vred och vände, fram och tillbaka ett tag, i hopp om att få känslan av att ligga sådär en-på-miljonen-skönt i sängen som man kan göra ibland. Strax innan klockan 19 lyckades jag med knivskarp precision placera hela kroppen i en ställning som kändes behaglig för varenda liten tentakel i min så ofta ryggradslösa kropp. Det var så skönt. Jag fick nu inte röra mig, eftersom minsta lilla rörelse riskerade att förstöra mitt livs ögonblick.
Men självklart skulle man inte få vara nöjd så länge. Trots att mina persienner var neddragna och vinklade så att inga intryck från Fredsgatan skulle riskera att sippra igenom, tvingades min millimeterprecision-placerade kropp tillslut konstatera att det i persiennen finns små hål, där små snören är tvinnade igenom. I ett av dessa mikroskopiska hål lyckas en gatlykta på gatan utanför ligga i perfekt vinkel för att lysa mig rakt i mitt högra öga. Ett tag övervägde jag att blunda bort denna insikt, men eftersom jag en halvtimma tidigare vaknat upp från min middagslur, var jag inte det minsta trött rent sömnmässigt.
Att samtidigt som man lyckas hamna i ett en-på-miljonen-skönt läge i sängen, lyckas få ett störande gatlyktsljus in genom ett mikroskopisk hål i persiennen rätt in i den bakre ögonkammaren, måste betraktas som en fullkomlig absurditet.
/murten
Kommentarer
Trackback
