rallymusen

I går var vi som vanligt på McDonalds för lite kvällsmat. Sällskapet bestod av mig, Millton, Marcelo och Jens. Det var ganska lite folk på McDonalds vid tidpunkten och som vanligt fick vi vänta på våra burgare. Under väntetiden hann vi uppmärksamma två riktiga lirare som också ville avrunda sin kväll, fast med några svettiga frites. De båda var ganska högljudda och talade väldigt otydligt, men de verkade ändå förstå varandra. Uppriktigt sagt så var de dyngraka och hade krökat på ganska hårt, och jag gissar att detta inte var första gången... När den ena av de två männen hade fått sin beställning vandrade han bort mot en plats för att sätta sig vid sin nu ganska trötte vän. Efter att ha placerat sin bricka på bordet är jag inte riktigt säker på hur det gick till men på något sätt måste han vinglat till, missat sittplatsen och vält ner på golvet. Han vaggade liksom fram och tillbaka på golvet på sin stora kroppshydda, likt en sköldpadda som hamnat på rygg. Reaktionen från de få som stod i kön var ungefär: "Oj". Jag vet att jag själv tänkte typ "Hoppsan, där föll han". Efter att han sprattlat omkring på golvet i ungefär tre sekunder, tittade Marcelo och Millton på varandra och nickade i samförstånd. De gick fram för att hjälpa honom upp. Jag själv hakade lite lamt på, så att det skulle se ut som jag verkligen också hade tänkt hjälpa till. Men det ville jag ju inte. Han såg ju ganska ofräsch ut. Marcelo och Millton gick fram och frågade om han behövde hjälp upp, varpå jag själv mest var med för att jag skulle se ut som en reko medmänniska. Mannen som nu sprattlat färdigt blundade nu och hans kroppsspråk tydde på att han hade gett upp, och accepterat att få spendera natten på McDonalds-golvet. Millton och Marcelo fick efter mycket om och men upp mannen som nu kunde få äta klart sina pommes. Jag själv gick tillbaka till kön, antagligen ganska nöjd över att framstå som nån typ av hjälte med civilkurage utöver det vanliga, utan att ha behövt lyfta ett finger.

Det jag inser, nu när jag återberättar händelsen, är att jag är en ganska svag människa. En dålig en. Så äckligt svensk. Som en riktig mellanmjölksdiplomat som inte vill stöta sig med nån, bara för att komma undan med sitt skinn. Jag tycker att de som stod kvar i kön utan att hjälpa den store mannen upp gjorde en bra mycket bättre insats än jag, eftersom de inte försökte framställa sig i bättre dager än någon annan. Marcelo och Millton var hjältar, de som stod kvar i kön och tänkte "oj" var ingenting och jag var sämst. Tveklöst sämst. Jag skäms.

/murten