rallymusen

När medvetandet återvände så kände jag mig smått bakfull fast jag inte var det. Jag ville röka en cigarett fast jag lät bli. Jag satt på en stol på balkongen medan timmarna flöt förbi. Jag hade virat in mig i en filt, gått ut från köket och satt mig på en stol på balkongen. När himlen tillslut blivit en stor vit skärm så vågade jag återigen vända mina outsövda ögon mot huset, vars invånare höll på att vakna. Den intetsägande slitna och spruckna fasaden motsades av det som dvaldes innanför och jag såg inget skäl att återvända in även om det kändes som om någonting drog mig ditåt, något slags magnetfält som ville att jag skulle gå in igen. Det var meningslöst att le uppmuntrande igen. Jag var som ett stycke modellera. Allt var beslöjat.
Objektivitet, fakta, information - allt sådant befann sig ännu bara på planeringsstadiet. Ingenting hängde ännu ihop med något annat så hjärnan tog sin tillflykt till en försvarsmekanism.
Det satt en kråka dold i någonstans på parkeringen framför mig, jag kunde höra hur den slog med vingarna och när jag sedan fick se den kretsa över mig stirrade jag på den eftersom det inte fanns så mycket annat att titta på i den tomma rymden och eftersom det var så mycket jag inte ville tänka på.

Hej Millton
Hej Martin
Hej Mattias

Ett utdrag från min kommande storsäljare om livet på fredsgatan.

Vi är tillbaka

....the fog is rising.